Baan_Rhong.JPGFrån Chiang Kham till Chiang Rai är det landsväg 1021 som övergår i 1020 som gäller. På den vägen går landsvägsbussen och den stannar i Ban Rhong, det känns som om tiden också stannat i byn sett ur enbart positiva synvinklar. Det tar ungefär en minut att passera byn för den något för fort körande genomfartstrafiken. Inga flimmrande neonljus och inga pråliga butiksskyltar, inte ens en upplyst skylt med namnet Ban Rhong finns. Det är mitten av december 2012.

Inga sjusovare i byn

Efter mörkrets inbrott sitter man under husen och samtalar en stund. Vissa hus är mer välbesökta än andra och kan nog kallas träffpunkt. Cirka 500 hus trängs med varandra och nästan alla i byn har någon form av släktrelation. Dörrarna låses sällan för det är alltid någon granne som håller ett vakande öga och inte stjäl väl släktingar från varandra. Byn somnar in före klockan tio och vaknar till liv före klockan sex allra senast. Tuppen gal som en galning så det finns inga sjusovare i byn. Thuen tae gai hå heter det när man vaknar tidigt.

Arrende betalas med en trdjedel

I Ban Rhong kretsar allt runt jord- och skogsbruk. Varje hus har en liten bit mark för risodling. De som inte har möjlighet att odla ris själva arrenderar ut marken och får en tredjedel av risskörden som betalning. Nästan alla hus har några bananträd i trädgården mest för eget bruk. Det gäller även grönsaker och det som kallas ”pakchee laos” är definitivt dill. Bönor i alla färger växer naturligt inpå knuten, bara att skörda. Allt används i matlagningen som ständigt pågår någonstans i byn.

Drakögonsfrukten

Den frukt som odlas kommersiellt heter lamyai eller longan. Det latinska namnet på trädet som bär frukten är dimocarpus longan. Longan är kantonesiska och betyder hemskt nog ”drakögon”. Har förmodligen att göra med att den svarta kärnan syns genom det nästan genomskinliga fruktköttet. Träden sägs kunna växa ända upp till 50 meters höjd men vanligast är 20-30 meter. Allra vanligaste i trakterna runt Ban Rhong är 2-3 meters höjd med yviga grenar. Innan skördetid måste nästan alla grenar stagas upp för mängden frukt per gren är näst intill ofattbar. Kilopriset har under årens lopp varierat mellan 8-30 baht. Lamyai är en helt suverän frukt, nyttig i alla bemärkelser.

Värnar om vattnet

Det finns en damm i byn för att säkra tillgång till vatten året om. En liten damm finns det i nästan alla små byar. Unikt för Ban Rhong är cementrännan alla hjälpt till att bygga från bergen bakom byn ner till floden framför. Åtminstone är det bergen bakom och floden framför i bybornas ögon för det är god feng-shui. Vattnet som rinner i rännan längs byvägen används för att tvätta i, vattna trädgården och blöta ner vägen några gånger om dagen för att mildra den värsta dammspridningen. I Ban Rhong hjälps man åt.

Hemvändare

Det finns en barberare, en internetbutik, ett ställe att äta nudelsoppa, ett tempel förstås, ett postkontor och så en skola med cirka 100 elever. Vi träffade två familjer som bestämt sig för att flytta ”hem”. En familj från Bangkok och en från Japan. Kanske håller en trend på att skapas i Ban Rhong, hemvändande familjer, från stressen till ron. Som i många andra byar är det kvinnorna som hörs och syns, kanske styr. Istället för att konkurrera fördelar man arbetsuppgifter och affärsverksamheter. För att det ekonomiska hjulet ska fortsätta att rulla måste en viss del pengar komma in i byn utifrån och det är det oftast männen som ser till.

Khun Boem tour

Och så finns Khun Boem. Människorna i byn säger att han är annorlunda men vem är inte det. Han är fullt accepterad och drar sitt strå till stacken. Varje morgon vevar han boksatvligen igång världens enda ”oldsmobil” med tvåtaktsmotor och flak. Sedan puttrar han fram dagarna i ända och hjälper till med transporter där det behövs. Han tog oss med på en rundtur och vi döpte omedelbart begivelsen till Khun Boems Ban Rhong Tour. Vi fick se allt och något som vi inte nämnt än. Det finns en tamarindodling också. Vi besökstillfället smakade frukten lite träig eftersom den inte var mogen. Tack vare Boem fick vi också klart för oss att man har gummiplantager i byn.

Det biter i skinnet

En by snudd på självförsörjande om det inte vore för elektricitet. Nu har man förstånd att gå och lägga sig när det blir mörkt och stiga upp när det ljusnar. Och under perioden slutet november till slutet februari behövs ingen luftkoditionering. Kvicksilvret hamnar i trakten 14-15 grader celsius efter solnedgången. Dessutom används gas vid matlagning och vanlig hederlig ved som blir till när longanträd och gummiträd har tjänat ut. När man möts finns det alltid någon hälsningsfras att ta till. Bäst av allt var han som sjöng så otroligt vackert under arbetet. Hur får vi fram budkapet att det finns något som heter ”Thailand got talent” på teve till honom.