Välkomstdrink, så där mat och show i stor lokal med megascen där mer eller mindre välspacklade ombyggen i paljetter och plymer river av gamla slagdängor ur Sinatras, Madonnas och andra megastjärnors repertoar blandat med lite thaikultur. Efteråt händer det att transarna poserar med gästerna för lite vågade kort till semesteralbumet och kraxar fram ekivoka vitsar medan showsvetten ritar mascararänder på de stundom skäggstubbiga överrougade kinderna. Ungefär så ser det vanliga katoeyshowupplägget ut i Thailand. Småskoj men inte alltid så proffsigt.

Sphinx gör det proffsigt

Sphinx vänder upp och ner på konceptet. Här lotsas gästerna in på en intim finkrog med lyktor vid varje bord, välsorterad meny och en lång, varierad drink- och vinlista. Uppassningen är diskret utan stjärtvickande fjant. Föreställningen äger rum en trappa upp. Liksom krogen är teaterlokalen liten och lågmält elegant. Inredningen andas tidigt svenskt 50-tal med ett tiotal rader av retrodesignade fåtöljer och soffor. Runda bord framför att ställa drinken på. Längs väggarna sitter en rad lampor gjorda i samma stil. De har prydliga styva tygkupor, mässingshållare och ger ett mjukt ljus. Allt ger en känsla av att man hamnat på lilla teatern i en mellansvensk stad för att njuta av nyårskabareten 1953. Eller bläddrar i en dagstidning från samma era. Men tidsresan slutar när ridån går upp. Showen blandar sparsmakade singelnummer med gruppövningar som bara undantagsvis är lite framtunga av glitter- och glamrekvisita. När en lång dam skrider in på den minimala scenen och river av en hit sker det på ett vis som för tanken till en god årgång av Christer Lindarw och After Dark.

Australiensare ligger bakom

Mannen bakom konceptet heter David Paul Shrubsole en australiensare med stor kärlek till vaudevillteater. Tillsammans med artisterna gör han igenom en lång lista av möjliga shownummer och väljer så småningom ut de som passar bäst för både artisterna och scenen. Ljudnivån är perfekt man kan fortfarande prata med de närmaste grannarna även om det känns som om man är omsluten av bra ljud. Koreografin är av hög klass och både solonummren och de med fler på scenen samtidigt känns välrepeterade och allt görs av David och hans team av artister.

Brett register

Som sig bör är alla de välkända musikalerna representerade men även artister som Britney Spears och Anastasia är representerade. Som alltid i en show med upp till femton olika nummer är det några som står ut. Vi fastnade för ”Mr Cellophane man” mycket beroende på enkelheten och de små nyanserna som gick fram även längst bak i lokalen. Britney Spears ”survivor” med fem artister på scenen kan kanske betecknas som ett reptrick med mycket bra dans, faktiskt mycket bättre än vad spearskan själv kan åstadkomma och det tredje som föll oss i smaken var ett Anastasianummer utfört till perfektum mimikmässigt.

Snabba klädbyten

Hela showen som är cirka en och en halv timme lång är tight och klädbyten går snabbt och elegant. En del av kostymerna för tankarna till faraonernas tid i Egypten medans andra har en thailändsk prägel. Nyfikenheten på ”vad kommer härnäst” är påtaglig och showen är inte utan överraskningar. Med två föreställningar per kväll och en helt nytt program varje månad är det inget latmansgöra att ”få till det” men det är vad herr Schrubsole och hans grupp av artister har lyckats med. Och tack vare krogen kan även de som inte gillar den här sortens kabaret besöka Sphinx