Talar ni svenska SawitriVi träffade två thailändska tjejer på Skandinavian Village i Bang Saen och fick en pratstund som visade sig vara intressant och lärorik. Även om båda är födda i Thailand, har bott i Sverige och pratar svenska mycket bra, är de väldigt olika. Det är sällan man får en så öppen dialog om hur andra människor ser på oss svenskar, våra traditioner och vårt beteende.

Sawitri från Petchabun och Ann från Göteborg är samma person. Som tioåring lämnade Sawitri Jajcham Petchabun för Sverige. Det var 1992 och det är väl rimligt att gissa att hon inte hade så stor del i beslutet. Mamman hade träffat en svensk gentleman och Sverige tycktes vara möjligheternas land. Med på resan var Sawitris syster också. Som tioåring med näst intill noll språkkunskaper förutom thailändska blev det en brant inlärningskurva men hon hade lätt för att lära. Familjen bodde på Hisingen i Göteborg och Kal och Adas dialekt klingar vackert ur Sawitris strupe.

Nuförtiden är det inte många som känner henne som Sawistri för hennes svenska namn är Ann Persson och hennes thailändska smeknamn är just det Ann. Efter studier på Polhemsgymnasiet på Lindholmen blev det ett par år i Holland beroende på en pojkvän innan Thailand lockade. ”Jag ville bo i Thailand och min familj godkände mitt beslut”, säger Ann. Nu var det bara att hitta ett jobb. Ann sökte på nätet och kom till Scandinavian Villages hemsida och sedan gick allt fort. På en månad blev allt klart med flyttbestyr och hon hamnade i Bang Saen 2005.

Vi träffade henne i receptionen på Scandinavian Village där hon verkar trivas som supervisor. Hon är svenskt direkt och det uppskattas av de som bor i området åtminstone för det mesta. Hon har blå linser som får hene att se bara lite svensk ut. Ann är lika mycket thailändsk som svensk enligt egen utsago men vissa svenska drag verkar sitta djupt rotade. Hon saknar svenskt smågodis, Gott Och Blandat, Ahlgrens Bilar och Marabous rena mjölkchoklad får henne att himla med ögonen. Och hör och häpna hon saknar faktiskt sill och potatis. Ann pratar svenska, engelska och thailändska som hon lärde sig via hemspråksutbildning i Sverige. Hennes dröm är att resa jorden runt och det underlättar att ha svenskt pass.

Vinden på Island var skrämmande

Srijan Yuangthong lämnade Surin i nordöstra Thailand för Island 1988. Hon skulle besöka släktingar jobba ihop lite pengar och åka tillbaka hem. Hon blev kvar i fyra år på den vindpinade ön och levde på fisk som de övriga 260 000 innevånare som Island bestod av. Srijan kunde hon inte heta för de kunde inte islännigar uttala. Det fick bli Sigrun (vinnare) tyckte hennes arbetskamrater. Språket pluggades in på kvällskurser. Hon kommer fortfarande ihåg lite isländska.

År 1991 blev det Stockholm tillsammans med den nyfunna pojkvännen. ”Jag minns att jag tyckte så mycket om Stockholm, det var i juli varmt och skönt, det var som att tina upp” säger Srijan. Plötslig fick hon se fullvuxna träd och alla underbara årstider. ”Jag trodde årstider bara existerade på film” säger hon. Så småningom blev det giftermål och svenskkunskaper via en man som blev tvungen att skippa sin slangfyllda svenska till familjens stora glädje. ”Du kan inte lära Srijan slangspråk”, sa mamman.

Utan regnjacka av isländsk modell blev det en termin med svenska för invandrare som dessutom gav en hel del kunskap i svensk kultur och tradition. Midsommarfirande, där håller vi med, ansåg hon barnsligt. Vuxna människor som hoppar runt en midsommarstång och försöker se ut och låta som grodor. Srijan tycker att svenskar är artiga, ursäkta och förlåt ideligen. Vi pratar mycket vid matbordet och så skål och snapsvisor förstås. Talar ni svenska Srijan

”När jag bodde i Sverige hade jag så mycket fritid. Man jobbade ju bara åtta timmar fem dagar i veckan. Jag hade massor med extraarbete och studerade på kvällskurser. Jag lusläste kurskataloger som damp ner i brevlådan”, säger hon. Det är kul att höra Srijans synpunkter och iakttagelser. Visst beter vi oss en smula underligt när vi tänker efter.

Efter tio år i Sverige blev hemlängtan för stor . År 2001 bar det av hem till Surin där hon stannade i två år innan hon började jobba på Scandinavian Village år 2003. Idag kordinerar hon och reder ut bekymmer som kommer från den röda klagostolen framför henne. Hon trivs på sitt jobb och håller fast vid att vi svenskar är artiga även när vi klagar. Men hon saknar årstiderna och kurskatalogerna.