När jag var 10 år alltså lika gammal som Thailands Posten är nu gick jag i en B-skola. Hur snällt var det att kalla någonting för B som i beige eller var det bara ett B istället för ett A. Vilka som låg bakom just uttrycket B-skola ska vi inte gräva fram även om jag är säker på att vår supergrävare Christer Nilsson skulle kunna få fram några namn om han satte sin panna i veck. Han är sån Krutte, grävmaskinist i en värld av otalig för att inte säga otålig information. B-skola är en tidigare benämning på en skolform där varje klass omfattade fler årskurser alltså en ett/tvåa och en tre/fyra. Så vid 10 års ålder gick jag alltså trean en gång till eller man kanske kan säga att jag redan hade gått fyran. Mina lärare var en lärarinna i både ett/tvåan och tre/fyran, ni vet sådana där lärarinnor man hade respekt för. Som såg ut som lärarinnor skulle se ut med knut i nacken och glasögon på nästippen. Jag kommer t.o.m. ihåg vad de välutbildande lärarinnorna hette men det tänker jag inte skriva här. En av dem hette samma sak som den månad jag är född i och den andra hade samma namn som Hans syster, mer skriver jag inte. Det var i alla fall den duon som lärde mig att skriva. För mig har b-et alltid stått för bra. För bra var skolan, inte för bra, men bra nog.
Det finns saker man gjort som man minns fastän man inte borde. En gång arrangerade jag en konsert med Arja Saijonmaa, Göran Fristorp (släpper en ny platta) och som han hette på den tiden Tewan Sapsanyakorn. Arja tyckte att jag skulle hälsa på Martti Ahtisaari, tasavallan presidentii, från 1994 till 2000 som var närvarande vid konserten. Nervös som jag var för att hälsa på en president gick jag fram till två äldre gentlemän, jag tyckte båda såg ut som presidenter, hälsade på fel person förstås. -Du kanske ska hälsa på Martti också, sa han. Jag är stolt över hur jag klarade upp min fadäs och det vill jag minnas. –Jodå men jag tänkte få några ord med honom så jag hälsar på dig först. Det kallas ”too long in exile” på engelska. Jag visste inte hur Martti såg ut, inte ens på bild. Nu vet jag det för jag träffade honom i september i år också, det har jag bildbevis på. Han kom inte ihåg mig men han mindes Arja.
Annat jag minns är när en av våra läsare bestämt hävdade att min bror Sune är ansvarig utgivare för Thailands Posten och att jag bara står med den något krystade titeln publicistisk idé, vad nu det är. För det första har jag ingen bror, i alla fall ingen som heter Sune. Däremot har jag en mig närstående kvinnlig person som heter Sunee, alltså inte en felstavad storebror som heter Sune. Och hon är mycket riktigt ansvarig utgivare för sådana är reglerna i Thailand och vi försöker följa regler i alla fall i regel.
Kan någon människa begripa, varför man som redovisningskonsult, ger sig på ett projekt som Thailands Posten. En tidning på svenska i Thailand. När jag väl börjat vet jag inte hur man slutar är väl anledningen till att jag hållit på i tio år. För inte är det den omfattande marknadsundersökning jag anlitade en redovisningskonsult att göra. -Kan du ringa Thailands turistbyrå och fråga hur många svenskläsande turister som kommer till Thailand i år, sa jag till min spegelbild i juli 2004. Vem pratar man med på den thailändska turistbyrån för att få svar på en sådan fråga. Hur ska någon människa där veta hur många som kan läsa svenska, är det förresten ett språk, talar man inte engelska i Sverige. Om siffran ca 300 000 personer var sann fanns det ingen möjlighet att veta. Men om den var sann borde det finnas en svenskspråkig tidning i Thailand tänkte jag och gjorde en och håller på än. Christer Nilsson var med från början, för han har gått ut journalisthögskolan han, men sälja annonser kunde han inte och kan fortfarande inte. Däremot kan han skriva och lära ut hur man gör. Jag har lärt mig någorlunda även om jag skriver annorlunda säger en del läsare. Snudd på gammalsvenska, men är man född i Österbotten, inte långt från Närpes blir det så. Österbotten ligger inte ens i närheten av Norrbotten och Västerbotten och någon Söderbotten lär det inte finnas.
Nu har i alla fall botten gått ur och alla ord har ramlat ner på golvet. Eftersom vi inte använder dammsugare på kontoret sopades orden upp hastigt och lustigt för orden hade bara blivit bokstäver. Och vad ska man med å, ä och ö till i Thailand. I Sverige står ju i alla fall å för någonting och ö också. Mellan å och ö kommer ä och på frågan om det verkligen är vårt tioårsjubileum svarar jag på västmanländska precis som Pugh Rogefeldt kallade sin svenskpopsplatta. Ja dä ä dä.