Johan Winlöf må ha svart bälte i karate och mästardito i kickboxning, behärska indonesiska, kinesiska och thailändska som en infödd och ha tagit fil kand i alla tre språken plus en dito i statskunskap och företagsekonomi, men inte har det stigit honom åt huvet. Alltid lugn och med bägge fötterna på jorden och hellre iförd träningskläder än kostym - som förvisso åker på när han måste för affärernas skull!

Halsbrytande arbetsfördelning

En ödmjukhet som passar bra för en som valt att bo, leva och göra karriär i Thailand där konsten att inte förhäva sig är en dygd. Idag delar han arbetstiden mellan att vara driven affärskonsult på Connector Asia och instruktör och coach på egna gymmet SMAC Boxing Club. Kombinationen kan låta halsbrytande men passar Johan perfekt.

Har alltid fystränat

Kanske beror den sunda livsinställningen på att 39-årigen Johan som femtonåring valde att satsa helhjärtat på karate som ju är lika mycket mental träning som fysisk. ”Fysisk träning har alltid varit en del av mitt liv,” berättar Johan. ”Jag började träna redan när jag bara var några år gammal. Min morfar började ta med mig ut i skogen och springa. Han lärde även mig grunderna i fotboll. Jag fortsatte sen med fotboll och utökade senare med andra bollsporter. Jag kom först i kontakt med judo, min första kampsport, när jag var 12 år gammal. Men det var inget för mig utan jag fortsatte med fotbollen.”

Föll pladask för karate

Tre år senare tog en kompis med Johan till en karateträning. ”På den tiden fanns en tidning som hette ´Mästaren på karate´ som jag prenumererade på. Och när jag såg en riktig karateträning föll jag pladask. Jag blev helt inbiten och lade av med de andra sporterna.” Sen har det bara fortsatt på den banan med kampkonst, som Johan vill att vi svenskar översätter den engelska termen martial arts istället för det gängse kampsport.

Kampkonst ska det heta

”Vi bör kalla det kampkonst eftersom sportdelen bara är en liten del. De flesta som utövar kampkonst tävlar inte utan håller på mest för fysisk träning, mental träning eller självförsvar. I kampkonsterna kan man inte bara träna upp sig fysiskt utan även mentalt.” Den förste läromästaren Johan hade heter Roy Andersson. Han var också en av de första som tog karaten till Sverige i början på 70-talet. ”Stilen jag lärde mig av honom kallas shotokan och är nu också den största i världen så var man än åker hittar man alltid nån lokal klubb där man är välkommen att träna. Den person som jag beundrar mest i karate är Vince Morris, en engelsman som helt har dedikerat sitt liv åt karate. Han bor numera i USA där hans högkvarter för sin organisation Kissaki kai ligger. Organisationen studerar karate som den var traditionellt innan tävlingskaraten kom in,” förklarar Johan.”När tävlingskaraten kom togs tyvärr mycket av de gamla självförsvarsteknikerna bort för att de ansågs för farliga. Men det har ocksä gjort karaten fattigare på tekniker och rörelser. Den traditionella karaten har så oerhört mycket att lära ut vilket gör att man kan hålla på hela livet om man vill.”

Gammal japan gav bälte två

Isåfall har en del kvar att lära innan livets målsnöre sätter stopp. Höjdpunkten hittills inträffade i Hong Kong 2001. Då erhöll Johan sitt andra svarta bälte i karate, 2 dan. ”Det var en japansk mästare, Kanazawa, som graderade mig. Han är den ende i världen som lever och har högsta svarta bältet, 10 dan. Det var ett hårt test som tog större delen av dagen. Efteråt gick jag och spydde på toa, mest på grund av spänningen. Men oj vad kul det var att få ta emot diplom och bälte av Kanazawa! Hade förberett mig under ett års tid för testet, flera dagar i veckan. ”

Språklärd på plats

Mellan karatelektionerna gick Johan igenom en gedigen språklig, kulturell och affärsinriktad utbildning med fokus på Asien. Den började med en asiatisk ryggsäcksluff 1986 och avslutades med akademiska examina i Lund tio år senare. ”De mesta språkstudierna gjorde jag egentligen på plats i Asien. Två år år på heltid i Bangkok, ett år heltid i Peking, och sex månader heltid i Yogyakarta, Indonesien. Det var mycket lärorika år. Jag lärde mig inte bara språk, utan också mycket om kulturerna, ekonomi, och historia. Dessutom fick jag mycket nyttiga kontakter och en chans att lära mig lokala kampkonster. Nästan alla länder har sin egen kampkonst och från den kan man också lära sig mycket om kultur och historia.”

Nerslagen men aldrig utslagen

Johans andra favoritkampkonst är kickboxning och där har han både knockat och knockats. ”Jag har knockats ett par gånger i kickboxningsmatcher i Sverige. När jag studerade gick jag ett 20-tal matcher i fullkontakt kickboxning. Det var hårda bataljer och ofta var man helt blåslagen efter en match. Men jag blev aldrig helt utknockad utan klarade av att ställa mig upp omedelbart. Men jag var för groggy att fortsätta matchen så domaren räknade ut mig. Totalt vann jag ungefär hälften och förlorade hälften av alla matcherna.”

Prata dig ur knipan

Men som för alla seriösa kampkonstnärer stannar bruket av fysisk kraft för Johans del i ringen. ”Det hände väl att man busade lite i ungdomen men någon värsting var jag aldrig. Jag tyckte faktiskt illa om att slåss och det gör jag fortfarande. En duktig kampkonstnär ser man sällan, om ens aldrig, i slagsmål pa gatan. I seriösa kampkonster med seriösa instruktörer - tyvärr finns det en del oseriösa också - får man alltid lära sig att fysiskt våld är absolut sista utvägen. Och då har man egentligen förlorat. Den som kan prata sig ur en knipa är den som är stark. Och då finns det två vinnare eftersom ingen blir skadad. Måste man ta till våld finns det egentligen bara två förlorare. Den som blir nedslagen och den som måste leva med att han kanske har skadat någon för livet.”