Många besökare till Thailand drabbas av frasen “up to you” som svar på, hur mycket kostar det. Det kan vara vid en rad olika tillfällen, en färd med en tuk-tuk, hjälp med att tvätta  bilen, byta ett däck vid en punktering eller lite småsnickeriarbeten. Det är inte helt lätt, kommande från olika kulturer, att veta hur mycket den utförda tjänsten ska värderas till. En sak är säker, utgångspositionerna är olika.

Nästan samma mening
Vi får börja med att bena ut de thailändska uttryck som kan kopplas till ”up to you”. På thailändska heter ”upp till dig” lääo tää khun, alai kadai (ungefär vad som passar dig) kan ersätta läo tää i vissa sammanhang. Om någon klippt gräsmattan så besvaras frågan, hur mycket kostar det, med lääo tää khun. Alai kadai används när någon är hembjuden på mat och värden frågar vad du vill äta. Båda gångerna i betydelsen ”upp till dig”. Det kan också komma ett tao rai kadai (så mycket som passar dig) som ett tredje alternativ, däremot används inte alai kadai som svarar på hur mycket. En fjärde uttryck som också tangerar betydelsen är mai pen rai. Det kan bli svaret om den som betalar undrar om betalningen är tillräcklig.

Inneboende försiktighet
Att överlåta beslutet om betalningens storlek till betalaren är väldigt vanligt i Thailand, också bland thailändare. Kanske beroende på en inneboende försiktighet att inte stöta sig med någon, kanske beroende på ödmjukhet. ”Inte ska väl jag bestämma hur mycket du ska betala, det är upp till dig”. Så hur mycket ska man betala? Att som en del utlänningar försöka räkna fram priset genom att utgå från minimilönen 300 baht per dag är inget bra alternativ. Om det tar två timmar att tvätta en bil in- och utvändigt skulle det i så fall betinga ett pris på 75 baht, kanske så lite som 60 baht, beroende på hur många timmar en arbetsdag anses vara, åtta eller tio. Om den som utfört tjänsten blir erbjuden 60-75 baht blir nog den som vill betala kallad khii niau, snål. Minimilön kan inte tillämpas på hantverkare och de som jobbar inom turistindustrin.

Vad är det värt
En bra utgångspunkt för en prisbild, är vad den som får en tjänst utförd, tycker att den är värd, hur mycket är man villig att betala för att slippa göra det själv. Man kan ju också fråga sig hur mycket man själv skulle vilja ha för att utföra jobbet. Anledningen till att Thailand är ett bra turistland är just det faktum att prisbilden är lägre i Thailand än i många andra turistländer. Det kan man ju också ta med i beräkningen. Det är väldigt få nordiska besökare som skulle tvätta en bil in- och utvändigt för 60 baht. Snarare ligger någonstans mellan 150-200 baht i rätt nivå. I Sverige är det väl 200-250 kronor som gäller?

Kompisar gör tjänster
Det är av stor betydelse om personerna känner varandra. Om man umgås kan man ju byta tjänster och gentjänster istället för att byta pengar. Det vanligaste är att en thailändsk nära bekant vägrar ta emot ersättning för en utförd tjänst eller någon produkt (frukt, bakverk, etc.). Även om thailändaren lagt ut pengar. Det enda sättet är att betala tillbaka på samma sätt. Att kompisar gör varandra tjänster utan att begära betalt är precis som överallt i världen.

Iaktta kroppsspråk
Sedan kommer vi till kroppsspråket. Det är lätt att se om någon är missnöjd med ersättningen. Ett bra sätt är att ställa en motfråga efter att betalning skett; är betalningen tillräcklig (phoo mai på thailändska)? Då överlåter man beslutet och svaret på frågan ”up to you” till mottagaren. Det finns fyra reaktioner på den frågan. Om mottagaren är nöjd är svaret phoo krap. Någorlunda nöjd kommer uttrycket mai pen rai till pass, sagt antingen med ögonkontakt (mer nöjd) eller med att titta ner i golvet (mindre nöjd). Märk väl att när uttrycket mai pen rai används finns det en önskan om lite mer betalt. Om missnöjd, kommer förmodligen en förfrågan om ytterligare betalning att framställas på ett artigt sätt. På det viset går beslutet om summan tillbaks till betalaren.