Thailändska och svenska har en del likheter. Vi älskar bägge att hitta på nya färgstarka slanguttryck, och vokalljuden å, ä och ö är tämligen likalydande och dessutom blev vi till som egna språk under samma sekel! Fornsvenskan växer fram som ett språk i sig, från att tidigare ha varit ´hopväxt´ med danska, under 1200-talet och inskriptioner på det thailändska språket dyker upp från år 1283 och framåt.

Men det är också allt av de slumpvisa tidiga paralleller som ofta kan hittas om det mesta i gamla luntor. Enligt historikerna ”uppfann” kung Ramkhamhaeng, som härskade i Sukhothairiket 1275 till 1317, thailändska. Språket är tonalt, vilket betyder att innebörden av ord styrs av toner, fem för att vara exakt, och har sina talade rötter i kinesisk-tibetanska tungomål men skrivs med bokstäver inspirerade av indiska influenser som pali och sanskrit.

Det kan verka som ett sammelsurium men dekokten funkar, det bevisar 800 års flitigt bruk av det uttrycksfulla, välljudande och ofta poetiskt vackra – såväl skrivet som talat - thaispråket. Språk reflekterar samhället i stort. Så ock thai.

Monarkin är urstark i Thailand och det ser vi i den rikliga flora av ord som bara används inom hovet och om hovet. När vanliga thai sätter sig ner och äter heter det oftast kin kao eller tan ahaan. Det görs inte i hovet där sägs det savöj. Rachasap kallas den kungliga språkfamiljen inom det thailändska modersmålet.

Är man riktigt brutal och krubbar svull så gäller dääk kao, ord som ibland får stadsbor att förskräckt rynka på näsan eftersom det är lågklassigt. Men folkligt!

Förhoppningsvis är ändå det som bjuds gott såväl i slott som koja. Det brukar det vara överallt i Thailand.

Och då är vi inne på dialekter. Åker du upp till Isan, nordostthailand och tycker att maten är god, säg sääp och le brett så kommer det fram en skopa till. I Bangkok är ordet arojj. Thailändare som inte talar thai finns. I sydligaste Thailand, där etniska malajer dominerar, pratar man den egna språkspillran yawi,

en malaysisk dialekt, och skriver med arabiska tecken vilket reflekterar islams starka position därnere. Området var för bara 100 år sedan ett fritt sultanat som hette Patani. Om thailändska språket någonsin blir helt accepterat i den landsändan är en känslig samhällspolitisk fråga av hög dignitet. Troligen fortsätter sydligaste Thailand att ha två språk.

Uppe i norra Thailands bergstrakter finns flera minoritetsfolk, hill tribes, med egna språk. Också bland dem sker en integration in i det thailändska samhället, dock utan separatistiska undertoner av sydthaityp som stretar emot och frågan är om de egna språken kan leva kvar i dagligt bruk någon längre tid.

Etniska indier i Thailand talar ofta både engelska, självfallet förekommer Peter Sellers-accent där, och thailändska som inte sällan den också har en sydasiatisk touch på stämbanden. Faranger, blir ibland retade, snällt, av thailändare när de gör sig mödan att tala thailändska. För visst hörs det att vi inte är urinnevånare. Men det uppskattas när vi lägger manken till, tro inget annat.

Slang är ett kapitel för sig i Thailand. Dels finns klassisk slang och svordomar som bärs genom generationer, dels modeslang som kommer upp till ytan en period och sen försvinner igen. Vårt kärnsvenska fan, j-a, skit, h-e och slika uttryck när något går eller är på tok har av thailändarna dragits ihop till ett massivt hia som skjuts in i meningar då och då, ibland i positiv mening, ibland negativt menat. Uttrycket kommer från en stor ödla, kallad hia, som sägs bringa otur med sig och har inlemmats som en av många färgstarka thaisvordomar.

Pronomen du och jag har icke salongsfähiga slangvarianter i thailändskan. Du på riktig streetthai är möng medan jag är gkoo. Sambos och gifta par använder inte sällan de här orden i vardagstilltal och då är det kärleksfullt busigt utan illvilja. Samma mellan kompisar. Men ett möng kan också dras fram med onda avsikter för att markera revir och position. Som när sonen till en beryktad och välbärgad bangkokförortspolitiker togs till alkotest i somras och vägrade blåsa med orden ”Vet inte möng vem gkoos farsa är”? till trafikpolisen som inte lät sig skrämmas utan anmälde odågan.

Alldeles speciell är den folklige munken Luang Pa Koon i Isanmetropolen Korat. Han kör friskt med både gkoo och möng i sina samtal och predikningar. Det spelar ingen roll vem besökaren är och vilken samhällsklass vederbörande kommer från. Du är ändå bara en simpel möng i hans ögon.Luang Pa Koon är genuint omtyckt för sin flärdfria stil. Vanliga medborgare, politiker och affärsfolk, alla sorters thailändare räknas till slangmunkens fans.

Några relativt aktuella modeslangord bland tonåringar och de som känner sig unga är å-låå som betyder ungefär jaså, jaha och bääbwaa som är thai för liksom asså.

Ett av de nyaste uttrycken i den unga thaislangen är äbäo som betyder ungefär oskyldigt övergullig och ofta appliceras på tonårstjejer som klär och sminkar sig som japanska seriefigurer. Några delar av bimbo, popsnöre och aningslös som blandas till en begreppsform som förstås bäst av tonåringar medan vi outsiders får gissa bäst vi gitter. Fast även herrar har stämplats som äbäo. General Surayudh Chulanont, som under ett år pliktskyldigt arbetat som övergångspremiärminister, var äbäo, bim-bo-PM, i en elak politisk teckning som Thailands största dagliga tidningsdrake Thai Rath publicerade i augusti.

Precis som i Sverige har thailändarna språkvårdande organ. Sådana brukar ibland, och oftast fåfängt eftersom den typen av verbal aga gärna blir kontraproduktiv, agera mot allt för vildvuxet slangbruk bland det uppväxande släktet. Men thailändarna tar rätt allvarligt på saken.

Fine Arts Department, myndigheten för ”de sköna konsterna” som är lite av ett kulturråd i Thailand, har faktiskt utnämnt 2007 till nationella thailändska språkåret. Sedan 1999 högtidlighålls även årligen en nationell thailändsk språkdag som infaller varje 29 juli. Varför just den 29? Det visar sig att kungen den 29 juli 1962 gjorde ett högst privat inhopp på Chulalongkornuniversitetet som deltagare i en paneldebatt om vård av thailändska språket. Kung Bhumibol Aduljadet 1946-2016 visade sig vara en engagerad och kunnig panelist som tyckte att vi skulle slå vakt om språkarvet, bevara lokala dialekter och att de som hittar på nya thaiord måste vara väl insatta i traditionen för att det ska bli rätt.

Den här artikeln och mycket annat läsvärt finns på

www.walleniusvinklar.com