På en av våra exkursioner i vårt avlånga land hamnade vi på den östra havskusten en bit söder om Rayong stad. En skylt pekar åt höger från huvudvägen (Väg 3 – Sukhumvit Rd.) vilken det står Mae Ram Phueng Beach på. Klä sina tankar i ord skulle ramphueng kunna översättas med och visst ger ett besök på stranden tillräckligt med frid, ro och tid för eftertanke.

Mycket strand

Pinjeträden skänker skugga och det är ”mycket” strand mellan bebyggelsen, vägen och vattnet. Vi träffar människor som kallar Mae Ramphueng för strandvägens centrum, varken Ban Phe, Chakpong eller Laem Mae Phim kan tävla. Och så fick vi klart för oss att den fem mil långa strandvägen hänger ihop. Att affärsidkare borde marknadsföra området som ”fifty miles of beach peace”.  Slogan får affärsmännen i området tänka fram när de så småningom börjar ett mer utvidgat samarbete.

Diska ändring

Underliga berättelser hörs bland turister och långliggare. Att Mc Donalds skulle ha ”diskat” en ändring från toaletten i diskmaskinen t.ex. Det slår oss att en diskmaskin håller en vattentemperatur på cirka 65° C och vid sköljning stiger tempen till 90° C. Finns det annat i diskmaskinen, använder inte Mc Donalds engångsförpackningar som väl inte diskas tänker vi med hjälp av vår nylärda kunskap om ”ramphueng”. Ren blev väl i alla fall ändringen.

Säg inte nej säg kanske

Vi pratar med människor som lär sig thailändska både i tal och skrift. En elev berättar att bland det första turister lär sig på thailändska är, vill inte köpa, vill inte göra och vill inte ha. Kan inte, kommer in strax efter. Ett stopptecken med högerhanden följt av ett ”mä aow” och dessutom ett bortvänt huvud är ungefär det mest ohövliga beteende som finns i en thailändsk människas ögon. Att använda just ögonen är ett betydligt bättre sätt att säga nej tack. Titta på människor för att visa att de finns till, le och säg ”mä aow krap atcha pungnee”, kanske imorgon är ett mycket hövligare beteende och tar kortare tid.  Människor som vill sälja något på stranden eller vid restaurangbordet gör trots allt bara sitt jobb. 

Inget färjeläger

För många är Ban Phe bara ett färjeläger från vilket det går att ta båten till Samed. Det är grymt orättvist mot alla små caféer, restauranger, souvenirbutiker och de som vill massera din lekamen. Ban Phe är en levande ort med massor av kultur och tradition. ”Marknadsgatan” kantad av små trähus är en kvarleva från en svunnen tid när inte wi/fi fanns, det finns inte, befriande nog, nu heller. Här hackas en kokosnöt upp med vana händer utan snedhugg och blodiga fingrar. Mångfalden av frukter är skalad och delad, de många soppköken står kokande redo för utfodring.  

Fisk eller räkpastej

Bredvid en butik som säljer guld ligger tant Djious homokställe. Ho mok är fisk eller räkpastej inlindat i bananblad med grönsallad i botten och koriander på toppen. Irört i pastejen är basilika och mullbär bl.a. Det är kryddningen som är hemligheten och just det har varit hemligt sedan urminnes tider. Generation efter generation homokspecialister har sett till att konsistensen är precis så fast som den ska vara och kryddorna tillsammans med de aromatiska grönsaksbladen får  smaklökarna att slå frivolter. Så skrev vi år 2007 och allt finns kvar t.o.m. en ringlande kö som vill köpa ho mok grillad, ångkokt eller okokt att ta med hem och tillaga till egen belåtenhet.

Allé av pinjeträd

Vägen från Ban Phe mot Chakpong har vi beskrivit som en av de vackraste bitarna strandväg vi upplevt. En pinjeträdsallé är ett unikum och människor kan bara inte låta bli att stanna till och vila i skuggan av allén. Farten sänks för att människor kör av vägen, med flit förstås, en stund i havsbrisen ger inre frid. Utefter vägen mot Chakpong finns en mängd matställen, tempel, en svensk skola och ett sjukhus i mindre format men tillräckligt för att bli omplåstrad och dämpa solbrännan. I Chakpong finns en svensk kursgård, en svensk som bygger hus och serviceinriktade strandrestauranger. Vi är på väg mot Laem Mae Phim där det har byggts mycket nytt de senaste tio åren.

Vasalopp i sanden

Det är på Mae Phim stranden ett Vasalopp på hemmagjorda skidor anpassade för sand går av stapeln. Det är första lördagen i mars och Ekström är närvarande, kyld inte uppvärmd. Ingen blåbärssoppa inget Vasalopp och den var sponsrad av Viva Supermarket med Örjan Hamrin som glad givare. Alfa Education passade på att lära ut lite svensk historia, I fädrens spår för framtida segrar är en devis som förpliktar. Visst var det Gustav Vasa som tog en skidtur (flydde) innan han blev kung, mot Sälen från Mora eftersom den danska kungen Kristian II hade sänt ut sina soldater för att gripa honom. Morakarlarna ångrade att de inte genast stöttat Gustav Eriksson så deras två bästa skidåkare åkte i fatt Gustav och bad honom komma tillbaka till Mora, han hade nästan nått Sälen. Gustav åkte alltså snudd på två Vasalopp i sin iver att göra uppror mot den grymma dansken.

Mångfald och förfining

Det sägs att fler Maephimbor har besökt Mae Ramphueng än vice versa. Det kanske kan sägas att Mae Phim och Mae Ramphueng är ytterligheter, i alla fall ligger de i ytterkanterna av strandvägen. Lite Sälen och Mora. Ban Phe är limmet som håller ihop strandvägen och förstås områdets centrum, Evertsberg. Chakpong får vi väl döpa till Mångsbodarna. Vem kunde tro att hemmagjorda, egenhändigt dekorerade, skidor skulle fästas på fötterna och i sakta mak förflyttas framåt utefter en snitslad bana i sanden. Femtio kilometer med gammalt och nytt, inhemsk kultur och utländska besök från många delar av världen. Det byggs nytt och renoveras. Området är precis som Thailand i stort, ett land där mångfald och förfining råder.