Vi på Thailands Posten har en god vän som 83 år ung. Hans namn är Khun Kanit rätt och slätt. Han behöver inget efternamn för alla hans vänner, och det är många, kallar honom Khun Kanit. Han har ingen aning om att han är 83 år och borde ta det lite lugnare. Han har en ungdomlig kalufs vitt hår på huvudet. Varje morgon börjar med en lång promenad och vi pratar om ”full speed ahead”.Sedan äter han frukost i lugn och ro innan dagens arbete tar fart. Khun Kanit äger och driver Home Phu Toey en resort sju mil nordväst om Kanchanaburi. Den ligger i en dalgång vid floden Kwai Noi, uttalas ”kwä noj”. Det finns massor att göra varje dag för djungeln som omger resorten vill ständigt ta tillbaka vad man lyckas röja för att få plats med ”bungalows” för gäster. På Home Phu Toey är man självförsörjande. Kycklingarna man äter har sprungit i det fria och pickat i sig vad som finns tillgängligt, fisken finns i floden och grönsakerna växer vilt. Thailand är ju trots allt rena växthuset. På resorten finns ingen meny. Det förklarar Khun Kanit på ett enkelt sätt. ”Jag tror att mina kockar kan mer om mat än mina gäster”.

Vid varje måltid dukas det upp sju till åtta rätter och visst är det alltid något som passar smaklökarna. Det finns en uppsjö av anekdoter att berätta om Khun Kanit och han gör det själv. En dag kom det en ”longtail” båt farande uppför floden. Det var år 1985. I båten satt Bill Haskell, Keith Flanagan och Sir Edward Dunlop. Khun Kanit stod på bryggan de la till vid och blev tillfrågad om det gick att köpa en kall öl. ”Nej det går inte”, sa Khun Kanit. ”Men jag bjuder gärna på en”. Den frasen var början på en livslång vänskap mellan de fyra gentlemännen. De tre australiensarna i båten var ute och letade efter de fångläger de suttit i som krigsfångar i samband med byggandet av ”the death railway”. Järnvägen skulle byggas genom djungeln och gå igenom Burma. De japanska fångvaktarna var grymma i sin hantering av krigsfångar som blev tvångsarbetare. En del av krigsfångarna var duktiga tecknare och så småningom har ca 70 originalteckningar hamnat i det museum som Khun Kanit byggt på sin resort. Museet går under namnet The Hellfire Pass Memorial .

Under årens lopp har Khun Kanit tagit emot mängder med gäster från Australien, ofta stora mängder ungdomar. Alltid till ett reducerat pris. P.g.a. sin vänlighet och sitt stora intresse för krigsfångarnas umbäranden nominerades Khun Kanit av Eric Wilson och Bill Haskell till att få motta Order of Australia. Det är högst ovanligt att någon annan än australiensare får motta en sådan utmärkelse. Khun Kanit Wanachote är numera bärare av Order of Australia utdelat av den australienska Governal-General, Her Exellency’s Command. Den största anledningen till att vi skriver om Khun Kanit är inte han fått en utmärkelse.

Det är för att han är en utmärkt, givmild vänligt sinnad person. Han ger och ger utan att förvänta sig att få något tillbaks. Han har byggt en fotbollsplan på sin resort för traktens och de närliggande skolornas barn. Khun Kanit står för förtäring i samband med fotbollsträningen. Han ser att ge som viktigare än att få. Khun Kanit lever efter den thailändska kungens lagomekonomi principer. Försök inte roffa åt dig mer än du behöver. Mer går åt men mindre räcker till brukar vi säga i Norden. Vi lyfter på hatten för en så beundransvärd 83-åring som inte bryr sig ett enda dugg om vad som står i födelseattestet.