I det här numret vill vi uppmärksamma kvinnorna. Om det gör oss till feminister har vi inga åsikter om. Precis som debatten om jämställdhet anser vi debatten om att vara feminist eller inte snedvriden. Självklart är kvinnor och män lika värda. Vi förstår att debatten måste finnas eftersom inte alla människor i världen har klart för sig att det är så det ligger till. Vad vi vill göra i det här numret är att lyfta fram hårt arbetande kvinnor, tillika framgångsrika och självständiga.

De kvinnor vi skriver om har mycket skinn på näsan men fortsätter ändå att vara just kvinnor med allt vad det innebär. Vi är inte helt säkra på att vi förstår hela innebörden eftersom redaktören är en man lite till åren kommen. Det redaktören vet är att han blivit uppfostrad av kvinnor, en mamma och äldre systrar. De var inte elaka men hade bestämda åsikter om hur ett artigt beteende, ett gentlemannamässigt beteende mot kvinnor skulle gestalta sig. Därför har aldrig tanken att män skulle vara mer värda slagit rot, det fanns helt enkelt inte någon som helst tvekan eller ens en diskussion i ämnet jämställdhet.  

Lite till åren kommen kanske vi får backa på när följande story sjöngs av en fågel, kvitter alltså inte twitter. En äldre dam, hon hade fyllt 92, satt hos sin frisörska och blev imponerad av frisörskan flyhänthet. I sitt stilla sinne tänkte hon att det var jag också förut. Men nuförtiden när jag skyndar mig tappar jag saker och slår i armar och ben i stolar, bord och diskbänkar. Jag har kommit fram till att bli gammal passar nog inte mitt kynne. Vad säger man om en sådan kommentar vid 92 års ålder.

Vi får ibland för oss att vi är lite till åren komna men det är vi ju inte jämfört med 92-åringen som inte kunde finna sig till rätta i sin fumliga kropp. Det som blivit gammalt är papperstidningar. Vi blir ständigt kallad gammalmedia. Första gången vi hörde uttrycket blev vi snudd på förbannade. Vadå gammalmedia, nya läsare kommer till Thailand varje år och fortsätter att läsa ett rykande färskt nummer i slutet eller senast i början av varje månad under högsäsong. Vi skriver om sådant ingen läst om förut eftersom alla artiklar är unika. Vi skriver inte om saker och människor vi inte träffat. Det kanske också är dags att påminna om att vi bara skriver om saker vi tycker om. Då finns det inte mycket att skriva om sa en herre till oss en gång. Vi ansåg redan då att det inte var oss det var fel på, det var hans syn på livet. Det är uppförsbacke nu och inte nog med det efter uppför går det utför, så kan man ju också se på livet.

Vi har försökt bena ut varför det så ofta är män som klagar. Häromdagen åt vi på en strandrestaurang, den var lite lagom fylld av semsterfirare. Vid ett bord satt en man i rosa skjorta, märkesshorts med pressveck och en tidsmaskin på höger arm. Vi såg hur han surnade till medan han väntade på maten som aldrig tycktes komma minsann. Jaha nu fick bordet bredvid sin mat fast jag kom före den bullriga barnfamiljen. Det var då väl själva f-n. När maten väl serverades till rosaskjortan slukade han maten och vi är säkra på att han inte hann känna efter hur den smakade. Smaklökarna sitter ju inte i halsen. Sedan såg vi när han tog sats, nu skulle minsann den där taniga ägaren få en lektion i management. Tio minuter av haranger utan att invänta något svar blev följden. Vi förmodar att han formulerade utskällningen i huvudet medan han väntade på maten. Jodå han hade semester en hel månad.

Nästan samma sak hände när en annan ”gube” skulle köpa sin dagstidning från hemlandet. Klockan var 09.30 thailändsk tid och om vi drar bort sju timmar får vi fram hur mycket klockan är i ”gubens” hemland. Nej just det, inte går de att få dagens tidning redan klockan 02.30, inte ens om man klagar högljutt. Det heter visst tid för pressläggning på tidningsredaktionerna över världen. Sedan är det något märkligt med dagstidningar i världen, de har inte pressläggning samtidigt allihop, de har inte ens samma tid för pressläggning varje dag i veckan. Ve och fasa så oansvarigt. Men det är naturligtvis butikspersonalens fel helt och hållet de får väl ringa till tidningen och förklara att det står en ”gube” i butiken och vill ha sin tidning NU.

Den här typen av människor är energitjuvar och eftersom de som blir utskällda inte vill ha någon utskällning får man väl anta att utskällningen blir kvar hos den som skäller. Det är väl så det är om någon vill ge och den andra inte vill ta emot. Frågan kan då ställas. Vem är det som äger sånt som inte tas emot, givaren eller mottagaren. Svaret är förstås givaren. Kan vara något att tänka på innan utskällningen tar form, ingen vill väl ha en utskällning allra minst den som skäller. Vi föreslog att både strandrestaurangen och butiken ställer en blomma i ett hörn och hänvisar till den som mottagare av klagomål. Ingen kan väl skälla ut en blomma väl?