Hua Hin är det tredje mest populära resmålet för nordbor efter Phuket och Krabi. Redan 1834 under Rama den tredjes regering så bosatte sig människor som ville få ett bättre liv i Bo Fai och Nongsake och gav området namnet Samoriang som syftade på de stora klippor som låg utspridda utmed stranden.

Så småningom ändrades namnet till Hin Riang för att återigen döpas om till Lam Hin, kärt barn har många namn. Området låg på vägen till Malaysia och en resa med ångbåt tog lång tid så Hua Hin blev en naturlig plats för vila mycket p.g.a. områdets skönhet. Det skulle dröja ända till 1911 innan byn äntligen fick det officiella namnet Hua Hin.

Samma år blev järnvägen mellan Bangkok och Hua Hin klar och det ledde till att många kungligheter bl.a. prins Nares byggde sig hus i trakten. Hua Hin blev också ett populärt utflyktsmål för Bangkoks elit och aristokratersom byggde fler och fler huskomplex.

Prins Purachatra bestämde 1922 att det var alldeles för dyrt för alla besökare att behöva bygga sitt eget logi så ett ?järnvägshotell? borde byggas. Sagt och gjort, prinsen tog själv hand om kontrollen av bygget och anlitade en italiensk arkitekt vid namn A Rigazai att rita ett tvåvånings lyxhotell i europeisk stil och byggmaterialet skulle vara tegel och trä ett påbud från den kungliga familjen. Samtidigt byggdes också en niohåls golfbana somdöptes till Royal Hua Hin Golf Course och tennisbanor för att gästerna skulle känna sig ännu mer välkomna.

Den första hotellbyggnaden som bestod av 14 rum kostade för på den tiden svindlande summan 128 366 baht. Redan från start hade hotellet

en direktör från Europa för fint skulle det vara. Hotellet blev också utrustat med en högklassig restaurang med importerade silverbestick och servis som finns att beskåda i det nuvarande hotellets museum. Den första januari 1923 var en stor dag för då invigdes hotellet oficiellt och blev snabbt populärt och omtalades som det mest luxuösa hotellet i området.

Efter andra världskriget förändrades Thailand snabbt och vägar och broar byggdes mellan Bangkok och Hua Hin som blev allt oftare besökt av kungligheter så naturligtvis måste

hotellet byggas ut. r 1948 anlitades arkitekt Thavorn Boonyaketu för att

upprätta en ny byggnad med tre restauranger och en bar på bottenvåningen och 23 nya moderna rum på andra och tredje våningen. Efter 1986 fick Central gruppen och Accor rätten att restaurera hela hotellet och de gick till verket med stor noggrannhet och med att återställa hotellets ursprungliga utseende som slutmål.

Dagens Sofitel Central Hua Hin har den absolut rätta kolonialstilen som man eftersträvade och alla är mycket nöjda med renoveringen. När man kommer upp till lobbyn efter att ha passerat en alle med stora gamla träd så möts man av den förmodligen vackraste utsikt mankan tänka sig.

Den välansade trädgården, swimmingpoolen, poolrestaurangen för att inte tala om havet som bakgrund får en att tappa andan. Lobbyn i sig självt med välvalda antikviteter från hotellets tidiga dagar får tiden att sluta existera.

En sak som man bara måste göra vare sig man bor på hotellet eller inte är att besöka museet för en eftermiddagsfika med färska bakverk av diverse slag och små delikata smörgåsar. Det är svårt att hitta ett vackrare hotell var man än letar och allt på Sofitel Central andas klass och historiens vingslag hörs ständigt i korridorerna.