Någon har påstått att det går 1500 kurvor på landsvägen mellan Chiang Mai och gränsstaden Mae Hong Son i nordväst. Wikipedia säger 1849. Det kan stämma. Vi tappade räkningen halvvägs. Skarpa kurvor är det också. Mycket berg och dalar likaså. Upp och ner, vänster och höger, rakt fram och sväng igen. Ofta på förhållandevis smala vägar.

Egen karaktär

Sånt ger thainorrland en alldeles egen karaktär med härlig natur och frisk, ren luft om man är utanför Chiang Mais numera biltäta stadskärna. Vi gjorde vår resa över nyårshelgerna. Tidig start från Bangkok på morgonkulan. Sen i lugn takt norrut med etappmål och övernattning i Lampang tio mil från Chiang Mai. Bra och bred landsväg hela sträckan. Ett obligatoriskt tempelbesök i Pitsanulok var enda planerade stoppet förutom matpauserna, på känn som det blir i Thailand. Särskilt om sällskapet är lite större. Vi var sju den här gången.

Tam Bunn

Många thailändare gjorde som vi i Pitsanulok. Det var kö till stånden med rökelsestickor och andra tillbehör för alla i färd med att 'tam bunn', be till Buddha. Pitsanulok är en typisk medelstor landsortsstad med en handfull hyfsade hotell och turistfällefritt vardagsliv. Vår senaste övernattning där var en avspänd loy-kratong-helg före millenieskiftet.

Hästdroska

Lampang når vi innan det blivit mörkt och tar in på ett lite slitet turistklasshotell. Poolen är fylld men ser dassig ut. Ingen vill bada i vinterkylan och allt annat som behövs i rummet funkar så det gör inget. Hästdroskan är Lampangs turistiska varumärke. Man åker i vagn som förr i tiden. Kusarna är större än ponnys och mindre än de hästar vi är vana vid hemma i Sverige. Obligatoriskt förstagångsbesökarfordon.

Plåtgegga

Chiang Mai sen. Stan har växt och charmen krympt jämfört med 1978. Då gjorde jag min första visit i stan. Mitt hotell då är kvar, Rincome. Bilparken har spätts på. Det är långa köer i centrum dan före nyårsafton. Lokalbor och turister bildar en stor helgfirande plåtgegga.

Varmluftlyktor

Årsskiftet blir en speciell upplevelse. Alla tycks ha köpt sig en stor varmluftslykta av papp att sända upp i skyn på natten. Ett värmeljus modell stor metatablett driver lyktan/ballongen. Himlen är orangeprickig av alla dessa lyktor när 2009 ropas, skålas och skjuts in. Dan innan for vi upp på stadsberget Doi Suthep. Trots mängder med turister efter vägen upp blev utflykten nu som alltid givande. Utsikten är magnifik när man kommer upp mot toppen.

Körsbärsskog

Vi valde att köra ner på baksidan av berget sen, till en skog av körsbärsträd, ´dtånn sakura´ som thailändarna säger efter japansk förebild. Körsbärsvägen är extremt smal, beläggningen mest grus och jord om vartannat, men ändå tvåfilig. Ofta med branta stup på ena sidan och djupa regnperiodurholkade diken på den andra. Möten blir dramatiska. Backspeglar in, huvet ut, en hand ner som känner av vägkanten. Så en långsam förbiglidande manöver. Belöningen är en fantastisk dunge med blommande körsbärsträd. Dan före nyårsafton!

Och mer blommor

Bilen klarade bergapärsen med en bräckt bakre stötfångare samt glödheta bromsbelägg så det rök efter kärran. En timmes matpaus vid Doi Sutheps framsidas fina vägar kylde bromsarna så pass att vi kunde vi fortsätta till hotellet och ställa fordonet över natten. Mer blommor i Chiang Mai finns på den permanentade utställningen Royal Flora Ratchaphruek som öppnade 2006. En promenad bland ett urval trädgårdar från länder i alla världsdelar väntar där.

Flodravin och hällristningar

Körsbärsutflykten var bra träning inför 350 km sicksackande bilfärd till Mae Hong Son via Hod och Mae Sariang på riksväg 108. Rast i nationalparken Ob Luang ungefär mittemellan Hod och Mae Sarieng. Hällristningar, fornlämningar, flodravin och mäktig natur väntar. Nånstans i höjd med kurva nummer 500 nånting kom gurglande läten från två i sällskapet som blivit åksjuka. En paus gjorde dem gott och magsäcken tom. De fick ny mat vid ett ställe med varma källor alldeles jämte vägen, som också hade servering.

Svavelosande fötter

Vi andra tog ett hett fotbad i svavelosande ångande vatten. Varma källor öppna för allmänheten finns på många ställen i det här området. Mae Hong Son är värd en egen story med mer tid till övers än det dygn vi fick plats med. Äventyrsturism, trekking, naturupplevelser bakom husknuten. Så ska det också vara landets folkotätaste provins. Vi for dan därpå söderut på 108 igen. Den byter nummer till 105 vid Mae Sarieng ner till Mae Sot i provinsen Mae Sot. Hundrafemman är nästan lika krokig som den till Mae Hong Son, med många fina fotomöjligheter längs vägen. Samt ett varmt källbad här och där om man känner för det.

Uppförsrull

Ett annat naturfenomen är Magic Hill i Tak. Missa inte trolleribacken för i den kan du koppla i friläge och rulla uppför backen. En märklig upplevelse. Såvitt vi läst oss till är uppförsbacken en synvilla. Men liksom allt annat på resan är det en äkta upplevelse!