När kung Bhumibol och drottning Sirikit den 12 september 2007 övervarade invigningsceremonin för den renoverade jättegungan Sao Ching Cha, som gemenligen kallas the Giant Swing i turistbroschyrerna, hade 223 år och fem månader gått sen den förste kungen av dagens Chakridynasti lät uppföra den allra första Sao Ching Cha. Rama I reste gungan 8 april 1784 för att hålla den brahminska ceremonin Triyampawai där. Gungningsceremonin var en av många kungliga, och månatliga, ceremonier som började hållas enligt månkalendern under Sukhothaikungadömet, som varade från 1238 till mitten på 1400-talet.

Minskade takten

I början av 1800-talet ändrades ordningen. Gungningen ägde därefter rum under tio dagar i den andra av månkalenderns månader. Det hela blev nu inledningsfest för det brahminska nyåret. Enligt hinduiska sägner skickade Brahma iväg Shiva att sköta om jorden sen han skapat den. Medan Shiva sakteliga närmade sig marken, slingrade Nagaormar sig runt bergen för att hålla fast marken. Sen Shiva konstaterat att marken låg fast utan Nagabistånd tog sig Nagaormarna till havet för att fira.

Återskapar Shivas ankomst

Gungceremonin återskapar den här historien. Pålarna i Sao Ching Cha representerar bergen. Basen runt gungan motsvarar marken och haven. Under ceremonin satte munkar gungan i rörelse och försökte sen bita loss en säck med silvermynt som var fastgjord på en av pålarna. Genom åren har de gigantiska pålarna som håller ihop gungan bättrats på och förstärkts åtskilliga gånger. Den senaste upprustningen inleddes år 2005 med sikte på färdigställande 2007. Årets stockar kommer från provinsen Prae och är drygt 100 år gamla. Sex särskilt utvalda gamla gyllenteakträd krävdes för att skapa de mer än 30 meter höga pålarna.

Mycket gungande genom åren

Senaste renoveringen, och den ritomgärdade ceremonin för att åter ´öppna´ gungan, gjordes självfallet för att hedra och hylla kung Bhumibols 80-årsdag som infaller 5 december 2007. Med avbrott för blixtskadad gunga, underhåll och reparationer gungades det på riktigt när brahminceremonierna hölls vid Sao Ching Cha. Gamla foton visar att det var både dramatiskt, fängslande och farligt att agera på den dekorerade platta som hängde i gungan. Som att göra en tur med ´vikinggunga´ på ett nöjesfält, men utan skyddsanordningar, och med högre svingar. Så omkom också en del deltagare under årens lopp och på 1930-talet beslöt de styrande att det var nog med dödsfall och strök gungandet från ceremonielet.

Tempel med anor

Bredvid gungan ligger en annan kulturskatt som bör beskådas om man ändå är där. Det är templet Wat Suthatthepwararam Rjaworamaha Vihara, populärt kallat Wat Suthat, som började byggas av Rama I och slutfördes av Rama III som regerade 1824 till 1851. En nära kilometern lång mur omgärdar tempelområdet som är drygt fyra hektar stort. Innanför kan man beundra stora och omfattande muralmålningar som gjordes under tiden fram till Rama IIIs död. Hit kom ofta kung Rama VIII, bror till kung Bhumibol, och mediterade under sin korta regim. Under fundamentet till huvudbuddhastatyn i den kungliga salen, Phra Sri Sakayamunee, ligger askan efter Rama VIII bevarad.