Transportsträcka

Första etappen, som bara är en transportsträcka, nådde Phitsanulok, halvvägs till Chiang Mai, en övernattning kostade 700 baht, utan frukost. Den hittade vi på vägen till Uttaradit. Vi hade dessutom bestämt oss för att åka på vinst och förlust, alltså inga förbokningar. Det gör det hela mer oförutsägbart. Att alla möjligheter till en övernattning skulle vara fullbokade i norra Thailand i januari trodde vi inte ett ögonblick på.

Wat Doi Kam

Andra etappen ledde till just Chiang Mai, cirka 700 kilometer, i princip rakt norrut. Målet var egentligen inte staden Chiang Mai utan provinsen och templet Wat Doi Kam. Templet är  kännt för munken Luang Poh Tan Djai som svarar snabbt på böner om mirakel. Granne med templet är Ratchapruek Floral Garden, som rustade för en gigantisk blomstershow i början av februari. Blommorna var redan på plats. Vi övernattade i just Ratchapruek Place, ett rum för tre, inkluderat en spartansk frukost bestående av en kopp Ovaltine och ett par rostade brödskivor, visserligen med jordnötssmör, kostade 700 baht.

Överväldigande

Tidigt i säng och tidigt upp, hårda madrasser och kallt, ingen a/c behövdes. Templet skulle besökas tidigt och via en ringlande asfaltsväg nådde vi toppen överväldigade av utsikten. Parkeringen gick galant på toppen, mest för att parkeringsvakterna hade överseende med en vimsig utlänning som hade kört mot den med pilar utpekade körriktningen (samma misstag igen).

 - Jaja, han får väl parkera ändå, han är ju ”farang”, tänkte säkert vakterna.

Bättra på frukosten

Efter uträttat verk på templet beslutade vi oss för att bättra på frukostintaget. Ett helt fantastiskt café naturligt inbäddat i dalen nedanför templet. Baan-Suan-Ka-Fe hade allt i kaffe- och teväg och en mängd mat som kunde betecknas som frukostföda. Vi spenderade ett par timmar där och mådde så grymt bra att vi hade svårt att bestämma oss om vi skulle stanna ytterligare en natt i området eller åka mot Chiang Rai som planerat.

Cykelställ

Rådslaget beslutade, mot Chiang Rai. Snabb packning och utcheckning från Ratchapruek Place. Efter två rundor i rondellen bar det av mot Chiang Mai och förhoppningsvis någon ringväg. Där gick vi bet, det blev några taxisvängar i centrala Chiang Mai innan vägen mot Chiang Rai hittades. Vi tycker att en GPS är fegt. Det fina med att irra i Chiang Mai är att det finns en del att iaktta. Massor med cyklister, en viss mängd ”ge företräde” i trafiken och människor alltid tillmötesgående med riktningen även om den lika ofta var fel som rätt. Och så cykelställ, precis sådana som finns i stadskärnor i Sverige. Men en viss ovana kunde skönjas för cykelstöden hade fällts ner på en del parkerade cyklar.

Småvägar nästan hela vägen

Vi hade bestämt oss innan vi åkte att använda småvägar i så stor utsträckning som möjligt. Det ledde ibland till en viss förvirring i en del korsningar mitt ute i ingenstans. Dessutom tog det längre tid. Vår idé om Chiang Rai blev färd mot Phayao istället. Inte heller det lyckades vi med dag tre. Däremot hamnade vi i en liten by som hette Baan Sam Kampaeng och där fanns det bara en resort, Phonlaphat Resort, med utannonserat dygnspris på 350 baht. Med en extra säng hamnade vi på 500 för en natt. Enkelt och rent, allt fungerade från spolningen av toaletten till varmvattenberedaren. Åtminstone från och till. Nu hade vi hamnat i ett köldhål. Någonstans runt 12-15 grader Celsius, jo plus. Utsmyckningen på resorten var lite av ”man tager vad man haver”. Hindren i fiskdammen var ett itusågat och blåmålat reservdäck. Gamla däck målade i olika färger användes flitigt också på andra ställen. Någon underlig sten, träfigurer i olika former och skepnader och förstås gröna växter. Enkelhet.

Informerar

Åter tidigt i säng och uppvaknadet kom som en överraskning. Det började med en truddilutt musik av thailändsk sort och så började bychefen informera. Det är så man gör på den thailändska landsorten. Det väl tilltagna högtalarsystemet berättar om vad som gjorts, vad som kommer att göras och annat nödvändigt. Precis som premiärministern Prayuth Chan-ocha gör på fredagskvällarna men i TV. Det ses som transparent inte som propaganda. Vi förmodar att Prayuth växt upp med förfaringssättet.

Lagomekonomi i praktiken   

Färden fortsatte på småvägar och skylten med Pa Daet fick bli vår riktningsvisare. En i bilen kände någon som kom från just Pa Det. Inte riktigt Pa Daet dock utan från en lite mindre ort som hette Baan Wang Noi. Det var ju självklart att vi skulle hälsa på den bekantas syster som gjorde byns bästa ”somtam”. Det blev ett besök där ”setakit popien” kung Bhumibol Aduljadets formel 30:30:30:10 fanns att studera i verkligheten. Av den totala mängden mark bestod 30% av vattenreservoar,  30% av risfält som ger två skördar per år, fruktträd och grönsaker odlades på ytterligare 30% och de sista 10% hade avsatts för boende och somtamrestaurang. Det kan också ingå boskapsskötsel i ”setakit popien” och andra små avvikelser vid behov. Visst väckte systerns ”somtam” smaklökarna till liv och lockade fram svettpärlor i ansiktet trots kylan. En intensiv smakupplevelse minst sagt.

För kallt för skolgång    

Av systerns far fick vi reda på att skolan hade varit stängd i två dagar med anledning av det kalla vädret. Nu skulle det studeras på lördag och söndag istället. Hur kallt det måste vara för att skolan ska stängas fick vi inte fram. Vi förstod att jakten på kylan, som vi längtat efter, var över. Nu ville vi köpa jordgubbar. Vi behövde inte åka långt innan vägen kantades av jordgubbsförsäljare. Suget efter jordgubbar hade blivit till begär, vid stannade vid första bästa säljstånd, vars lager vi rensade på både mogna och mognande jordgubbar. Priset 150 baht per kilo fick anses som fyndpris. Vi hade kört in i ”jordgubbslandet”.

Träd som visar upp sig                                                                                                                       

Strax efter jordgubbsköpet blev det ytterligare ett stopp. Det berodde på ett par träd som inte ville stå tysta med lagomgröna blad. De här två trädsorterna hade t.o.m. fällt alla sina löv för att ge plats för blommor. Vi förmodar att Carl Von Linné har namngett dem på latin men de bybor vi frågade var inte bevandrade i just det språket. Vi lät de oranga och gula blommorna tala sitt tydliga språk.

Påfågelsvarning                                                                                                                                      

Det fanns annat på färden som påkallade vår uppmärksamhet. Menam Ing, floden Ing, var snudd på torrlagd. I flodfåran hajkade scouter från området. De blå tälten lyste i den bleka solen och kylan fick utandningen att synas när det utfördes diverse övningsmoment. En varningsskylt extraordinaire, en som garanterat inte syns ofta, ”rawang nok jung kham thanon”, se upp för korsande påfåglar, fick oss att köra saktare. Vem vill krocka med en påstridig påfågel.

Annat vi upplevde

ThinThai Coffee stod det på en gammal arméjeep. En kombination av kaffe och nudlar utlovades. Hästkor, dessutom rättvända ur svensk tursynpunkt, hade placerats i en rad ovanför entrén. Det fanns dessutom rättvända hästskor lite varstans i den gamla träbyggnaden. Fantastisk inredning, fantastiska rum att tvätta händerna i och riktigt gott smakade både kaffet och nudlarna. Vid ingången sålde en äldre gentleman en uråldrig modell av en ”ryggmassör”. En kula i ena änden och ett handtag i den andra förbundna av en fjädrande metallstav. Kulan ska placeras där det ömmar och sedan är det bara att dra i handtaget. Försäljaren bedyrade att det fungerar.

  - Tar bort anspänning, sa han.

Vägnätet fenomenalt

Utan att tveka ger vi det thailändska vägnätet ett stort plus. Vägen mellan Phitsanulok och Petchabun går över och mellan berg men är ändå fyrfilig med nylagd asfalt. Vi valde ofta småvägar för att få se mer av landsbygden och också de vägarna var väl underhållna. I skarpa kurvor hade vägen målats röd, en åtgärd som har minskat antalet olyckor dramatiskt. Riktigt varför är inte utrett men vi tror att rött är en färg förknippad med ordet ”varning” och därför sänks hastigheten.

Paradis

Khao Kho var vårt andra huvudmål, vi bodde med magnifik utsikt på en bergssluttning med den bebyggda dalen nedanför, husen väl synliga under dagen men dolda i dimma tidig morgon. Det sägs att bergsfolket Mong odlar sitt ris med hjälp av försynen, det kallas khaw Thevada (Thevadaris) på thailändska. Det något kortare och tjockare riskornen växer förmodligen av den kondens som vattenångan i luften bildar vid temperaturväxlingar. Men det är den tråkiga förklaringen. En liten sägen gör riset godare. För att komma till Khao Kho bär vägen mot himlen, väl framme har paradiset nåtts. Prefixet para kan ju i vissa fall betyda oförklariga fenomen (parapsykologi) så kanske bevattnas Mongfolkets ris av just (para)dis.

Där vill vi bo

Vi rekommenderar Khao Kho varje dag i veckan och dessutom varje dag på året. Vi har funnit Guds gåva till mänskligheten. Det är ett Jordgubbsland, ett Kaffedöme (läs kaffeklokare...sid 14) och nattlogi för Kung Bore. Människorna är givmilda och vänliga, i det här området behövs inga djai yen, djai yen, människor är ”coola” av naturen. Varje måltid är en upplevelse. Restaurangen där somtam stöttes ihop och khanom chin förädlades hade en utsikt som fick nackhåren att resa sig. Alla våra sinnens uppmärksamhet påkallades ständigt, men på ett fridfullt sätt.

Jordgubbsland

Det var också i Khao Kho vi blev sittandes i ett jordgubbsland, självplockning sänkte literpriset med 50 baht. Stora härliga röda jordgubbar som smakade precis så intensivt ”jordgubbe” som det röda bäret ska smaka. Nu vet vi att det finns ett Finnerödja i Thailand också. Det är till det här området thailändare vallfärdar för att få använda sina vinterkläder, stickade mössor och även vantar. Det slog oss att inget ”gästhus” vi bodde på under vår norrlandsresa hade a/c. Vi ville inte åka härifrån men vi tröstade oss med att vi kunde njuta av de egenhändigt plockade jordgubbarna i många veckor. Vem behöver en ”doftgran” i bilen när den är fylld med jordgubbar och kaffebönor.