Khao Khor i Petchabun provinsen är orten på en bergssluttning med den bebyggda dalen nedanför, husen väl synliga under dagen men dolda i dimma tidig morgon. Det är dit vi åker när Thailands Posten är klar och det är där vi möter de givmilda människorna som odlar jordgubbar och kaffe. Dessutom är det svalt i slutet på februari början på mars. Det sägs att bergsfolket Hmong odlar sitt ris med hjälp av försynen, det kallas khaw Thevada (Thevadaris) på thailändska. Det något kortare och tjockare riskornen växer förmodligen av den kondens som bildas vid temperaturväxlingar.

Men det är den tråkiga förklaringen. En liten sägen gör riset godare. För att komma till Khao Khor bär vägen mot himlen, väl framme har paradiset nåtts. Prefixet para kan ju i vissa fall betyda oförklariga fenomen (parapsykologi) så kanske bevattnas Hmongfolkets ris av just (para)dis.

Vägen dit känns inte lång för vi har lärt oss att resa på thailändskt vis. Det är alltså att komma fram som tar tid inte att resa. Resan i sig är ju en del av ledigheten och bör tas vara på. Det finns ju massor att uppleva på vägen och stämningen i bilen är på topp från den stund vi äntrar fordonet. Det bästa med att resa i Thailand är att det  finns mängder av ställen med mat och dryck att pausa vid.

Ett ställe vi stannade på kombinerade kaffe och nudlar dessutom hängde det hästskor över entrén. Vända på samma sätt som i Sverige för att bringa rikedom och tur, nu vet vi att svenskar inte är ensamma i tron på hästskor. En uråldrig modell på en egenhändigt skött ryggmassör med en träkula i ena änden och ett handtag i den andra förbundna av en fjädrande metallstav var ny för oss. Fäst kulan där det ömmar och dra i handtaget. Försäljaren bedyrade att det fungerar. Pausstället heter Thin Thai Coffee med tillägget Noodles.

Resan fortsätter på kringelkrångliga småvägar som vi bestämt oss för att använda utan annan GPS än ortsbefolkningen. Resa ska vara äventyr. Vi har heller inte förbokat något boende, det löser sig alltid. Allt i boendeväg kan bara inte vara bokat tänker vi. En morgon vaknar vi av en thailändsk trudilutt som signalerar att bychefen ska informera med myndig röst i det väl tilltagna högtalarsytemet. Så görs det på landsorten.

När bychefen ändå väcker oss tidigt åker vi vidare mot nya upptäckter. Med glada rop och pekande fingrar blir vi uppmärksamma på skylten som varnar för korsande påfåglar, hur ofta ses sådana skyltar. Vi hamnar i en cykeltävling och hur kör man då, att tuta är ingen bra idé. Campande skolbarn vid en uttorkad flodfåra i blåfärgade tält får oss att huttra för det är bara 16-17 plusgrader. De förståndiga barnen har stickade koftor och huvudbonader gjorda av garn. Att resa är att lära sig landets traditioner och kultur. Vi är framme nu säger chauffören.

 Vi rekommenderar Khao Khor varje dag i veckan och dessutom varje dag på året. Vi har funnit Guds gåva till mänskligheten.

Om ni vill läsa mer om thainorrland besök www.walleniusvinklar.com/resa