I slutet på februari börjar slutet på högsäsongen skönjas eftersom det sista numret för säsongen nu finns i händerna på våra trogna läsare. Våra annonsörer behöver fortfarande besök så gynna alla så gott ni kan. Alla som hjälper till med att få Thailands Posten gjord glöms ofta bort. Vi tänker inte på de medarbetare som skriver, säljer annonser, gör layout och distribuerar. Alla de andra är det som finns i våra tankar. Det körs en oherrans massa bil under en säsong och då behöver tanken fyllas med bensin. Alla trevliga människor som jobbar på bensinstationerna och ser till att tanken blir fylld, rutorna tvättade, lufttrycket i däcken kollat och eventuell påfyllning av olja och vatten för spolning av vindrutan. Allt görs utan att man behöver gå ur bilen och de som gör allt de här är fantastiskt serviceorienterade. Dessutom är ju besinstationer öppna dygnet runt i väldigt stor utsträckning. Nu för tiden finns det heller ingen bensinstation med självaktning utan restauranger och de livsnödvändiga caféerna.

Precis lika vänliga och tillmötesgående är personalen på våra ”hem” utplacerade runt om i landet. Hotellpersonal, männi- skorna på ”gästhus” gör att vistelsen hemifrån känns mindre borta. De elfte året på resande fot har precis kommit till ända så en viss upparbetad umgängeskrets, på mängder av thailändska orter, har etablerats under årens lopp. Ibland känns det som om man är ute på en påhälsningsturné. Det är förvånansvärt många som fortfarande finns på plats efter elva år. Egentligen har vi ett grymt trevligt jobb.

Det händer också att vi sitter och diskuterar Thailands Postens för- och nackdelar med människor som inte vet om att det är just vi som gör den. Det är den stora fördelen med att inte stän- digt vara med på bild i den egna tidningen, snarare aldrig vara med. Eftersom vi försöker lägrelägga stressnivån som det hems- ka ordet ”dödlinje” vill högrelägga tar vi oss tid att prata med människor vi tycker är intressanta. Ibland blir samtalen lite väl långa men då får man sova lite mindre. De tusentals människor vi pratat med, ibland bara några meningar, ibland flera timmar, har fyllt på vårt kunskapsförråd till den milda grad att en viss ”hårddiskrensning” av gammal data behövts.

Ibland händer det att nödvändig information ramlar ur hjärnan och det är då Anna Tidningsanka gör sig gällande. Om vi leker med tanken att det finns någonstans mellan 28-30 000 ord i varje tidningen är det väl ändå inget att undra över att något enstaka blir felstavat, att något enstaka syftningsfel tar sig ige- nom det kanske inte tillräckligt finmaskiga kontrollnätet. –Det man inte har i huvudet får man ha i benen, sa alltid mamma när jag glömde saker. Jag vill fortfarande hävda att jag inte glömmer saker, det är bara det att jag aldrig kommit ihåg det jag beskylls för att ha glömt.

Att tacka en massa människor och ändå glömma några är ju vad de som får den där gräsligt fula Oscar-statyetten gör varje år. För oss känns det lite som att få en utmärkelse varje gång vi ser någon som läser Thailands Posten. Vi skulle vilja tacka alla som läser då förstås, för utan er är det ju fullständigt meningslöst att göra en tidning. Det är dessutom fullständigt meningslöst att annonsera i en tidning som ingen läser. Just därför kommer vi att fortsätta att besöka människor och platser vi vill skriva om. Vi kommer att fortsätta skriva originalartiklar som ni bara hittar i Thailands Posten. Innehåll räknas eller som man säger på anglikanska Content counts.