Hon tillbringade fyra långa år i Thailands mest ökända fängelse. Men Karolina Johnsson är inte bitter. Tvärtom. ”Fängelset har gjort mig till en bättre människa”, säger hon.

Löpsedlarnas diplomatdotter

Karolina Johnsson har varit med om mer än de flesta skulle klara av. Kanske känner du igen henne som ”Diplomatdottern” från löpsedlarna, den kvinna som åkte fast i thailändska tullen med en väska full av heroin. ”Ibland tänker jag tankar som, om jag bara inte hade tagit emot den där väskan. Men jag har lärt mig att det inte lönar sig att älta. Man slösar bort tiden och livet”, säger Karolina

Utbytesstudent i Thailand

Låt oss trycka på rewind, spola tillbaka tiden över alla hemskheter till ett liv som började lovande. Som dotter till en diplomat drabbades Karolina Johnsson av reseviruset. Familjen bodde i Bryssel. I Nairobi. Hon ville se mer, se allt. Därför valde hon att tillbringa tredje året på gymnasiet som utbytesstudent i Thailand och förälskade sig handlöst i landet med de tusen leendena.

Jobbade med ädelstenar

När hon kom tillbaka till Asien några år senare fick hon jobb inom ädelstensbranschen. Hon trivdes. Det var nu, mitt i brusande Bangkok, hon träffade mannen som bad henne ta med väskan till Europa. ”Min bror skäller på mig än idag för att jag är så naiv och godtrogen. Jag har alltid levt efter devisen att man ska tro alla om gott innan de bevisar motsatsen”, säger hon.

Is this your bag

Det blev Karolinas fall, där vid incheckningsdisken mitt i natten vid Swiss Airlines rödvita skylt. Karolina stod som bäst och drömde om all mat hon skulle laga med sina nyinköpta thaikryddor när hon kom hem. Ett myndigt ”Is this your bag?” från den uniformsklädde polisen blev början på mardrömmen. Karolina fördes bort och tvingades ner på en stol medan handklovarna skar in i skinnet. När poliserna tog ut nästan sju kilo heroin ur resväskelocket började världen flimra för henne.

Tillräckligt för dödsdom

”Trouble, now you´re in big trouble!” Vågens visare stannade på 6820 gram. Mer än tillräckligt för att dömas till döden. ”Jag tänkte inte på det just då. Jag fattade egentligen inte att jag kunde få det straffet förrän min advokat sa ”om du inte erkänner det här brottet kan du få dödsstraff”. Karolina erkände. Senare skulle hon träffa flera kvinnor som väntade på sitt dödsstraff för drogsmuggling.

Ingen dödsskräck

”De verkade inte rädda för döden. Ibland kan dödsstraff kännas lindrigare än att sitta och ruttna i ett fängelse på livstid. Jag är inte heller rädd för att dö och tror på reinkarnation. Om man har levt ett gott liv här på jorden tror jag inte att döden är hemsk”, säger Karolina.

Hjälpte inte att vara svensk

Karolina fördes till häktet. Hon insåg snabbt att hon var tvungen att sova på ett golv som kryllade av kackerlackor och spindlar men upprepade hela tiden mantrat ”Jag är svensk, det här kommer att ordna sig.” Tolv år senare inser hon att det inte har hjälpt henne, hur blågul hon än är i själen.

Besviken på UD

”Jag blir besviken på UD som inte ger tillräckligt med information om vad de gör och inte gör för svenskar i utlandet. Många tror fortfarande att allt ordnar sig bara för att man är svensk. Det gjorde det inte för mig”, säger hon.

Skriver thai

Dessutom behärskar hon thai, skriver fortfarande brev på språket till sina vänner i det thailändska fängelset. Hennes bästa kompis heter Winnie och är en ”klotrund kinesiska som skrattar jämt”. När Karolina har råd skickar hon tandborstar och andra hygienartiklar till sina vänner som fortfarande avtjänar sina straff på Lard Yao. När de satt inne delade de allt, såväl saker som historier om sig själva.

Plocka hår

”Vi pratade om sådant som tjejer brukar prata om bl.a mat och män. Fast vi pratade om killarna på en lite annan nivå för att man vet att det inte går att komma åt dem. Jag slogs ofta av hur ledsna kvinnorna var för att de gjorde sina familjer illa, de pratade inte så mycket om hur dåligt de mådde själva. Och så hjälpte vi varandra att plocka hår under armhålorna med pincett” erinrar hon sig.

Fyra långa år 

I fyra år skulle hon vara klädd i den blå fängelseuniformen. Vakterna missuppfattade hennes namn och kallade henne för ”Eva”, något hon var ganska nöjd med. Eva blev någon annan än hon själv, ett skal som skulle sitta av tiden. Karolina säger att fängelset har gjort henne till en bättre människa. ”Jag har blivit ödmjuk och jag har lärt mig uppskatta saker och ting, som min familj, till exempel. Medmänniskor över huvud taget. Tidigare var jag mycket sämre på att leva i nuet och jag var definitivt sämre på att tänka på andra”.

Citerar Moder Teresa.

Någon sa till henne ”Vad kan jag göra, det är ju bara en droppe i havet?”. Moder Teresa svarade ”Men utan dig hade havet varit mindre”. Det tycker jag är bra. Då och då fick Karolina besök. Ibland var det ambassadpersonalen, ibland nyfikna turister på genomresa, ibland hennes föräldrar. Första gången Karolinas mamma kom grät hon när hon såg sin dotter. ”Det är ingen fara, mamma, det är bara någon hormonrubbning” sa hon om sina lurviga armar och ben. Karolina rasade i vikt och sjönk då och då ner i svackor fulla av självmordstankar.

Värst innan domen

”Det var värst innan jag fick domen. Den första var på 30 år, den andra var på 50 år, men jag var bara lycklig att mitt straff var tidsbegränsat. När det kändes som värst pratade jag mycket med mina medfångar”. Hemma i Sverige pågick politiska påtryckningar för att få Karolina fri. Kolleger och vänner till hennes föräldrar bildade en stödgrupp. Den 16 december 1998 öppnades äntligen de blå portarna till Lard Yao och Karolina reste hem med vaktsällskap för att bli överflyttad till ett svenskt fängelse. Fantastiskt, kanske många tycker. För Karolina blev det ännu värre.

Jobbigt på Hinseberg

”Det var mycket jobbigare på Hinseberg än i Thailand, mentalt sätt. I Sverige satte jag upp stålmurar runt mig själv. Jag ville studera men jag har förstått att jag var ganska illa omtyckt för att jag valde att plugga. Det var annorlunda. Sedan tyckte de att jag var otacksam som inte kysste marken. På Lard Yao hjälptes vi kvinnor alltid åt, mentaliteten var helt annan. I Sverige var det så mycket avundsjuka och intriger”. Hon längtade tillbaka till Thailand.

Vad är du mest stolt över att du har klarat av?

”Att jag har utnyttjat varenda liten stund av fängelsetiden. Jag behöver inte ångra de här tolv åren. Även om det har kostat mycket är det inte ogjord tid”.

Och idag jobbar du med mikrolån i Kamerun?

”Eftersom jag läst mänskliga rättigheter, internationell rätt och rättssociologi har jag länge funderat på biståndsverksamheternas roll och huruvida biståndet i sig är rätt fördelat och rätt fungerande. Jag kom fram till att politiken kring det hela i många delar inte fungerar på det sättet som det är tänkt. Under våren och sommaren har jag besökt Afrika och engagerat medarbetare i Sverige. Under nästa resa till Kamerun ska jag få till stånd ett lokalt nätverk i landet. Min dröm är att verksamheten med mikrolån och det småföretagande som är meningen ska följa blir så pass självgenererande att vi i princip blir obehövliga. Vi kommer alltid att finnas i periferin, men mikrolånsverksamheten är ju en biståndsform som är till för att höja levnadsstandarden lokalt”

Vad kan du och sin historia lära andra?

”Dels det påtagliga, att man inte kan vara nog försiktig när man reser. Jag blir ledsen när jag läser att folk fortfarande försöker smuggla knark. När man har upplevt något sådant här omvärderar man livet. Det önskar jag att man kunde göra utan att sitta tolv år i fängelse”.

Faktraruta

Namn: Karolina Johnsson
Född: 1965 i en diplomatfamilj i Halmstad
Bor: Stockholm
Familj: Mamma och bror
Yrke: Jobbar med mikrolån i Kamerun samt föreningen Utlandsbryggan, som hjälper fångar som sitter i fängelser utomlands.
Lästips: Tina Frennstedts bok Diplomatdottern (Norstedts).