I begynnelsen var Järnvägshotellet vid stranden, världskänt med filmen Killing Fields, nuvarande Sofitel. Trafikströmmen mellan nord och syd flöt tvärs igenom Hua Hin och delade den. I ett hörn på nordsidan fanns en trädgårdsrestaurang med medelmåttig meny. Den hette Friendship. Vackra damer sjöng på en liten estrad, inte så tonsäkert men innerligt. Fiskrestaurangerna vid hamnen, förstås. Sen var det inte så mycket mer i krogväg, frånsett gatustånd och enklare äterier.

En krogbyggnad i en tropisk trädgård i en soi till Wireless Rd. Meny med europeiska klassiker anrättade med skicklighet och känsla till överkomliga priser. En oas för hemsjuka västerlänningar som sitter och nickar igenkännande över den omfattande menyn. Men vem är Neil?

Det finns de som har hund. En del har två hundar. Så inte Astrid Ruqsapram i Bangkok och Cha Am. Hon har 14. Eller 16, beroende på hur man räknar. Maken Vorawuth, Odd till vardags och de tre vuxna barnen utgör väsentliga delar av hennes liv. Och jobbet som administratör på svenska ambassaden. Men hundarna är en stor del av hennes tillvaro.

De som hade varit med förr flög in på onsdagarna. Då flög Thai Airways från Hanoi till Bangkok. Mer äventyrliga alternativ var Tupolev-plan och andra sovjetiska antikviteter flugna av Air Lao på lördagar eller Hang Khang Vietnam (numera Air Vietnam) på fredagarna. Det rörde sig om svenska och andra ickevietnamesiska biståndsarbetare som kom till semestern i väst och för de flesta började det på Nana Hotel i Bangkok.